På väg tillbaka till sjukhuset efter helgpermis stannade vi till för att köpa hundmat på djursjukhuset. Men så blev det inte… istället segnade jag ner på parkeringen. Visste ju att jag hade lite lågt blodtryck, 110/60 (alltså inte jättelågt) i förra veckan, blodbrist pga blödningarna och cytostatikan och varit lite yr i helgen men att jag skulle svimma trodde jag inte. Men det var precis vad jag gjorde. Sa till min man ”det här går inte” när vi gick mot dörren och sedan vaknade jag av att han försökte dra upp mig. Han förstod nog först inte vad som hände eftersom jag hade ögonen öppna hela tiden och segnade ner så sakta. Var bara borta någon minut men lite otäckt var det allt…
Föll i alla fall rätt snällt så det blev bara lite skrapsår på ena knät och en armbåge.
Imorgon är det dags för cytostatika så dagen/natten tillbringas på avdelningen och där tar de väl reda på varför det hände.
Min man gick precis. Så jobbigt men det är ju bara att acceptera och tack vare svimningen är jag lite extra gnällig idag. Å andra sidan får jag vara hur gnällig som helst för jag är ju faktiskt sjuk 
;-( Du får gnälla men du vet vart du ska vända dig när du behöver gnälla massor.
.
Jag vrålar ett JAG ÄLSKAR DIG! så det ska kännas ända till Lund.