Misstänkte redan igår kväll att det var något på gång för jag hade en stickande känsla i hårbotten, ungerfär samma som jag har i fingertopparna.

Skulle väl egentligen kamma igenom håret för att få bort allt löst men jag är ensam hemma just nu så jag vågar inte… Väntar på att maken kommer hem så jag får lite stöd eftersom jag inte vet hur mycket som kommer. Hur mycket och hur fort man tappar är ju individuellt.

En Handy Clip, pärlor, strass och dom vackraste fjärilarna jag någonsin sett blev det från Scrapmoment. Tusen tack Hellen för godispåsen!

Lite har jag faktiskt pysslat den senaste veckan. Håller på med ett minialbum som skall ges som bröllopsgåva. Tur att bröllopet inte är förrens i sommar med den takten jag håller

Såret känns bättre idag dock har jag ont i magen eftersom jag tyckte jag mådde så bra idag så jag attackerade köket – ingen bra ide… Men nu är bänkarna och skåpdörrarna i alla fall rena!

Denna veckan händer det inte så mycket, provtagning i morse och sedan omläggning av picclinen på torsdag.

Det är alltså så nära min frisyr det kan vara men det känns bra för jag känner igen mig.

Nja, inte riktigt som min för jag klippte av 15 cm härom dagen, tänkte jag skulle ta det lite pö om pö. Men som det såg ut för en vecka sedan i alla fall.

Operationssåret har nu nästan läkt, vätskar fortfarande lite. Var helt torrt men när jag slutat med pencillinen och fått cytostatika började det igen. Kan inte ha något skydd på det längre eftersom jag lyckats utveckla allergi mot förbandet – är det inte det ena så är det det andra…

Händer och fötter har domnat av cytostatikan, känns som fingertopparna är förfrusna och som om jag går på en spikmatta. Hoppas det inte blir värre av nästa omgång.

Picclinen omlagd. Inte vanligt med piccline på min lilla vårdcentral. Två sköterskor som gjorde det, en som läste steg för steg instruktioner och en som gjorde det Men bra blev det!

Fick två mediciner för biverkningarna orsakade av celllgifterna och en för biverkningarna orsakade av en av medicinerna för biverkningarna. Tycker faktiskt det är så märkligt att det blir roligt

Får se hur jag mår imorgon och framåt, har ju en hel del biverkningar att ”se fram emot”. Illamående, värk och naturligtvis håravfall. Lite övergående biverkningar orsakade av kortisonet kan också dyka upp men dom är snabbt övergående.

Maken läste just inlägget och tycker det låter lite snällt. Han har ju varit med hela resan och vet precis hur jag mår. Så ovanstående är ren fakta vad som faktiskt hänt idag – här kommer verkligheten:

Jag mår uruselt,  hatar cancer och tanken på att tappa håret skrämmer skiten ur mig.

Tredje pencillinkuren påbörjad – denna gången dubbel dos… De tog också odlingsprov på varet och remiss för ultraljud är skickad. De misstänker att jag har en ordentlig samling var under huden eftersom det bubblar upp när de trycker på magen.

De ska försöka ordna så att jag kan ta ultraljudet på torsdag när jag ändå är på lasarettet för cytostatikabehandling. Om det nu blir någon cytostatika eftersom snittet inte vill läka.

I morgon är det dags att prova peruk – säkert jättefina men inget jag ser fram emot precis. Blir så definitivt på något sätt.

I eftermiddag ska jag prova ut peruk. Ska nog satsa på en liten tuffare frisyr så jag kan känna mig lite säkrare. Funderar också på att ta lite ljusare än min egen hårfärg eftersom jag pga blodbrist är otroligt blek.

Den 18:de är det dags för cytostatikan. Dom sätter picclinen samma dag så jag slipper åka fram och tillbaka vilket känns skönt.

Tack och lov fick mina tarmar vara ifred, det var bara 2 mm marginal till frisk vävnad men kirurgen klarade det. Så otroligt duktiga de är.

De tog även äggstockarna vilket var tur eftersom den hade börjat sprida sig dit.  Så för att hindra vidare spridning är det vecka 7 dags för ny  omgång med cytostatika. Det värsta med den nya cytostatikan är att jag kommer att tappa allt hår.

Ska prova ut peruk imorgon och efter det kommer jag att klippa mitt långa hår. När jag sedan börjar tappa håret blir det rakning direkt. Att jag klipper mig beror på att jag tror det känns lite lättare att tappa kort hår.

Det med håret känns otroligt jobbigt. Trodde ju i min enfald att jag skulle slippa den sortens cytostaika men cancern tyckte annat.

PET skanningen visade på någon cell-aktivitet vid bäckenet också men förhoppningsvis var det bara väldigt aktiva celler och inte cancerceller. Men det ger väl morgondagens operation svar på.

Efter operationen blir det mer cellgifter. Bara att hoppas att det även denna omgången är den typen av cytostatika man inte tappar håret av eftersom det inte finns tid för klippning (har långt hår nu och inbillar mig att det känns bättre att tappa kort hår)

Jag kommer med stor sannolikhet inte att känna något för jag kommer att få både ryggbedövning och narkos Ryggbedövningen får jag för att jag inte ska ha så ont efteråt.

Inget nytt pysslat att visa upp av den enkla anledningen att jag inte pysslat på länge. Är i ett litet vakum och gör ingenting.

Så, om några timmar bär det iväg till Lund igen. Hej så länge!

Eftersom tumören är aktiv är det ju ur spridningsynpunkt skönt att få bort den men tyvärr är det inte bara tumören som tas bort… Allt i närheten som den kan spridas till tas bort så resultatet blir stomi och konstgjord blåsa (det andra kommer jag inte att sakna). Men som min son uttryckte det – bättre med en mamma med påse på magen än ingen mamma alls, klarsynt och klok son!

Känslan när jag fick veta det är densamma som när jag fick beskedet att jag hade cancer – total tomhet. När man går här hemma och mår hyffsat bra och knaprar morfin så är det lätt att förtränga att man faktiskt är allvarligt sjuk. Synd att de måste påminna mig allt som oftast, trivs ju så bra i min lilla bubbla… Även när jag skriver om det så känns det ibland inte som om det är mig själv jag skriver om – verkligheten är lite för jobbig att hantera ibland.